ricard bloggar

Igår dog min pappa. Där är en mening jag aldrig trodde jag skulle behöva skriva. Inte på en väldans massa år i alla fall. Men jag får skriva den nu. Detta hände.

Pappa var ute och körde sitt busspass som vanligt, och vad vittnen sade så började hans buss vingla över vägbanan, för att senare köra in i en parkerad bil och in i en stolpe. Ambulansen kom efter bara några få minuter, men det fanns inget de kunde göra. Han hade redan försvunnit.

Tack och lov så skadades ingen annan alls. De få passagerarna som pappa hade med sig i bussen klarade sig, och flydde från platsen. Dom vet dock inte riktigt vad som hände med pappa, men läkarna misstänkte att det var något akut hjärtproblem eller att en artär i hjärnan hade brustit. Hur som helst så sade dom att allting troligtvis gick väldigt snabbt, vilket känns som en fin tröst. Att han inte led alls eller väldigt lite under sina sista sekunder.

Jag har inte riktigt hunnit smälta allting än. Jag har ringt runt och pratat med så många jag kan, som erbjudit sina tjänster, men vad finns det egentligen att be om när sånt här händer? Det kommer säkert något som mina vänner kan hjälpa till med, som flytten till exempel. Fast vem vet när det blir.

Jag tänker mest på min stackars mamma. Hon har förlorat allra mest, och jag blir så ledsen när jag tänker på henne i framtiden, ensam i det stora huset.

Tack till alla som kommit och visat erat stöd och sympatier. Det hjälper en hel del, faktiskt.

Tack för allt som du någonsin gjort för mig, pappa. Jag kommer sakna dig, och även om du inte fick höra det i jordelivet så vet du nog ändå om att jag älskar dig.

Dyre prins, god natt! Må englaskaror sjunga dig till ro.