ricard bloggar

Förra veckan var en jobbig vecka, därav avsaknaden av normala inlägg. Jag ska försöka dra lite kort vad som hände.

Direkt efter en ganska intensiv jobbvecka så gick jag på nattpasset igen, tillfälligt. Under den sjunde arbetsdagen i sträck så hände det något när jag höll på att svabba golvet, en tanke om pappa sköts helt oväntat in i mitt medvetande, och det bara brast för mig och jag började gråta. Jag kunde dock efter en kort stund ta mig samman och fortsätta arbeta vidare. Jag skulle egentligen vara ledig den följande dagen, så jag tänkte inte så mycket på att sova, men utan förvarning ringer min chef in mig och säger att han som skulle jobba istället för mig blivit sjuk, och jag är den enda som kunde hoppa in. Detta var knappt tre timmar innan jag skulle gå på mitt pass, så det fanns ingen tid att ta igen någon sömn alls. Jag suckade och gick med på att jobba, det var inte mycket annat jag kunde göra.

Som jag nämnde innan så var jag väldigt trött och inte fått tillräckligt med sömn, men jag vet inte om det berodde på det, eller på att det var 8:e arbetsdagen i rad, eller om det var nattens ensamhet som bet tag i mig, men samma sak hände igen, runt tvåtiden. Ett problem som inträffade tidigare på kvällen blev bara större och större i mitt huvud, och jag funderade på hur pappa skulle reagera om jag hade fått berätta det för honom. Då började jag gråta. Men denna gången gick det inte att hindra.  Det bara blev värre och värre, tårarna ville inte sluta. Jag förstod att det var chocken efter pappas död som äntligen släppte. Jag slutförde alla mina uppgifter som vanligt, men ständigt gråtande. Jag grät hela natten, ända fram tills jag slutade klockan 7 på morgonen. Jag lyckades med nöd och näppe hålla mig samman framför gästerna, men så fort jag fick chansen gick jag in till personalrummet för att fortsätta gråta.

Jag skrev ett brev till min chef angående vad som hade hänt, och han ringde upp mig senare när jag kommit hem för att höra hur det var med mig, och sa att han gärna hoppar in åt mig denna sista natten. Det var välbehövligt. Kände mig så fruktansvärt utpumpad och färdig.

Dagen efteråt kom min bror Tony hem med en present och en massa andra saker. Det var ännu en tavla, och magnesiumtabletter i brusform samt Omega3-tillskott, som ska hjälpa mot sådana attacker som jag hade fått. Jag trodde inte, och tror fortfarande inte att jag kommer få flera liknande episoder, men jag tog ändå emot tabletterna. Det är ju knappast knark, eller hur?

Efter att vi ätit och Tony åkt hem till mamma så kände jag mig väldigt sällskapssjuk. Har inte känt så på väldigt länge, så jag kilade iväg till Harrys för lite trevligt sällskap. Det var trevligt där, men jag skulle nog inte följt med på efterfesten. Det blev alldeles för sent. Och det feta blåmärket och skrubbsåret jag drog på mig på väg till efterfesten kunde jag definitivt leva utan. Huga.

Åkte hem till mamma för familjemiddag med god mat på lördagseftermiddagen. Mycket trevligt att ha alla samlade, trots avsaknaden av pappa. Det är nog bara att vänja sig att vi numera bara är 4 i vår familj. Vi var 5 i sällskapet med min andra brors flickvän, men ändå. Det var inte riktigt samma sak utan pappa, an uppenbara skäl. Men ändå trevligt och skönt att ha Tony och Robert hemma.

När jag åkte hem igen så kände jag mig sällskapssjuk igen, så det blev ännu en vända på Harrys. Denna kvällen var klart mycket trevligare, med Sampo som husband (med min gamla Kärda-homie Anders på gitarr), och lite fler folk som man faktiskt kände. Och denna gången kom jag ihåg vad min mamma alltid sagt; att inget bra kan ändå hända efter klockan två på natten. Så sant som det är sagt.

Allt känns verkligen helt annorlunda sen chocken släppte. Innan kändes det som om varje liten motgång multiplicerades med 1000, men nu känns det som om jag faktiskt kan ta problemen för vad de är och inte förstora upp det hela tiden. Dessutom så känns det faktiskt roligt att umgås med andra människor igen. Det tog ett tag, längre än vad jag räknat med, men äntligen har det släppt.