skräckfilm
Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar film. Ända sedan jag var liten så har jag alltid fascinerats av allt som hör film till; regin, manus, skådespeleriet, specialeffekterna, musiken... allt. Detta intresse har varit en orörlig konstant genom hela mitt liv. Filmsmaken har dock inte vart lika konstant, av uppenbara skäl. Vad som är tilltalande för en femåring kan, men är ofta inte lika tilltalande för en 25-åring. Det finns såklart undantag, men de är lätträknade.
När man har sett så pass mycket film som jag har så blir man mer och mer avtrubbad till vad som upplevs som "bra film". Jag har inte reflekterat över detta innan nu i söndags. Jag blev frågad vad jag tyckte om "The Haunting in Connecticut". Detta efter att personen i fråga frågat mig om en massa andra skräckfilmer, och av de jag hade sett hade jag avfärdat som dåliga eller kassa. Personen som frågade mig tyckte att filmerna var skitbra, men när vi kom till "The Haunting in Connecticut" så blev hon riktigt irriterad av att jag inte uppskattade den. "Gillar du någon film överhuvudtaget?"
Jo, det finns filmer jag älskar. Ska vi dra en filmrelaterad liknelse så kan vi ta karaktären Anton Ego i "Ratatouille". En matkritiker så pass avtrubbad av mat att han inte kan uppskatta det som andra skulle uppleva som en välsmakande måltid.
I don't like food, I *love* it. And if I don't love it, I don't swallow.
Jag ser mig inte som en filmsnobb, bara en väldigt svårimponerad filmälskare. Och jag har svårt att bli imponerad av filmer som följer dussinmallen till punkt och pricka, vilket många filmer i skräckfilmsgenren idag lider av. Och som försöker reparera ett uppenbart fel i berättartekniken genom att lägga till en berättarröst. Jag imponeras dock av skräckfilmer som försöker tillföra något nytt, visar prov på ärlighet, eller har en egen stil. Då kan man förlåta om historien i sig är svag.
"Eden Lake" till exempel. Eller "Drag Me To Hell". Eller (iallafall till viss del) "Laid to Rest".
Jag säger inte att dessa filmer är jättebra, men de hade alla något unikt som fick mig att hålla fingret borta från stop-knappen. I "Eden Lake" var det antagonisterna, som man bara vill slå ihjäl själv. I "Drag Me To Hell" var det Sam Raimis humor och unika kamerateknik (fast, ärligt talat, hur många av hans filmer har inte haft exakt samma "heinous horror hag" som i bilden ovan? Jag får göra en bildserie eller nåt). I "Laid to Rest" var det birollerna, speciellt Kevin Gages haltande karaktär Tucker, samt det EXTREMT blodiga mordscenerna.
"Laid to Rest" är inte någon speciellt bra film egentligen, med väldigt tvivelaktigt agerande från karaktärerna och en svag anledning till varför polisen inte kan komma och hjälpa dom. Fast till skillnad till vad filmer som exempelvis nyinspelningen av "The Fog", "The Uninvited" och "The Haunting in Connecticut" gör så försöker inte "Laid to Rest" mörka problemen. Det är en väldigt enkel och slafsig gore-fest. Inte mer. Ett ärligt försök som den lyckas med.
Skojar du på mig eller?!?!? Laid to rest är den SÄMSTA film som någonsin skapats! Vi satt och garvade åt den otroligt dåliga handlingen, pinsamt dåliga skådisarna och en dialog som inte var från denna värld ("did your mother also get a knife in the head?")!! Skräp skräp skräp säger jag bara! Finns inte något bra med den, inget nytänk eller originalitet över huvudtaget om du frågar mig. Att du ens nämner den i ett inlägg om bra filmer får mig att allvarligt tvivla på din filmsmak grabben...! ;P
Eden Lake var bra, med bra skådisar och bra gjord. Sen gillade jag inte storyn i slutet, men ändå bra film. Satt med knytnävarna knutna och ville bara...gah, sicka satungar!! :P
Martina: Jag sa ju att det inte är någon bra film egentligen, men dess ärlighet är en förlåtande faktor. Regissören till filmen är en make-up-effekt-makare, så jag misstänker att han bara ville ha en någorlunda sammanghängande historia där han kunde visa lite goriga make-up-effekter. Och filmen försöker inte vara något annat än just det; en gorig skitfilm med lite slafsiga effekter.
