ricard bloggar

Japp, klockan 0000 inatt träder IPRED-lagen i kraft. Så om ni inte vill få utpressnings-... eh, kravbrev på tusentals kronor, stäng ner era torrentklienter och ligg för guds skull lågt, i alla fall nu i början. Det kommer fixas en lösning för att kringgå lagen så småningom, men nu när de i början ska statuera exempel så är det värt att låta bli ett tag. Jag kommer dock sakna veckans avsnitt av Lost ganska rejält, med tanke på hur det senaste avsnittet slutade.

Kram på er.

Fast jag håller inte med herr Krunegård att man bör vara korkad, tom och glad för att tycka det. Ibland räcker det bara med en välvillig och stadig knuff i rätt riktning för att man ska se det. Puss puss.

Förra veckan var en jobbig vecka, därav avsaknaden av normala inlägg. Jag ska försöka dra lite kort vad som hände.

Direkt efter en ganska intensiv jobbvecka så gick jag på nattpasset igen, tillfälligt. Under den sjunde arbetsdagen i sträck så hände det något när jag höll på att svabba golvet, en tanke om pappa sköts helt oväntat in i mitt medvetande, och det bara brast för mig och jag började gråta. Jag kunde dock efter en kort stund ta mig samman och fortsätta arbeta vidare. Jag skulle egentligen vara ledig den följande dagen, så jag tänkte inte så mycket på att sova, men utan förvarning ringer min chef in mig och säger att han som skulle jobba istället för mig blivit sjuk, och jag är den enda som kunde hoppa in. Detta var knappt tre timmar innan jag skulle gå på mitt pass, så det fanns ingen tid att ta igen någon sömn alls. Jag suckade och gick med på att jobba, det var inte mycket annat jag kunde göra.

Som jag nämnde innan så var jag väldigt trött och inte fått tillräckligt med sömn, men jag vet inte om det berodde på det, eller på att det var 8:e arbetsdagen i rad, eller om det var nattens ensamhet som bet tag i mig, men samma sak hände igen, runt tvåtiden. Ett problem som inträffade tidigare på kvällen blev bara större och större i mitt huvud, och jag funderade på hur pappa skulle reagera om jag hade fått berätta det för honom. Då började jag gråta. Men denna gången gick det inte att hindra.  Det bara blev värre och värre, tårarna ville inte sluta. Jag förstod att det var chocken efter pappas död som äntligen släppte. Jag slutförde alla mina uppgifter som vanligt, men ständigt gråtande. Jag grät hela natten, ända fram tills jag slutade klockan 7 på morgonen. Jag lyckades med nöd och näppe hålla mig samman framför gästerna, men så fort jag fick chansen gick jag in till personalrummet för att fortsätta gråta.

Jag skrev ett brev till min chef angående vad som hade hänt, och han ringde upp mig senare när jag kommit hem för att höra hur det var med mig, och sa att han gärna hoppar in åt mig denna sista natten. Det var välbehövligt. Kände mig så fruktansvärt utpumpad och färdig.

Dagen efteråt kom min bror Tony hem med en present och en massa andra saker. Det var ännu en tavla, och magnesiumtabletter i brusform samt Omega3-tillskott, som ska hjälpa mot sådana attacker som jag hade fått. Jag trodde inte, och tror fortfarande inte att jag kommer få flera liknande episoder, men jag tog ändå emot tabletterna. Det är ju knappast knark, eller hur?

Efter att vi ätit och Tony åkt hem till mamma så kände jag mig väldigt sällskapssjuk. Har inte känt så på väldigt länge, så jag kilade iväg till Harrys för lite trevligt sällskap. Det var trevligt där, men jag skulle nog inte följt med på efterfesten. Det blev alldeles för sent. Och det feta blåmärket och skrubbsåret jag drog på mig på väg till efterfesten kunde jag definitivt leva utan. Huga.

Åkte hem till mamma för familjemiddag med god mat på lördagseftermiddagen. Mycket trevligt att ha alla samlade, trots avsaknaden av pappa. Det är nog bara att vänja sig att vi numera bara är 4 i vår familj. Vi var 5 i sällskapet med min andra brors flickvän, men ändå. Det var inte riktigt samma sak utan pappa, an uppenbara skäl. Men ändå trevligt och skönt att ha Tony och Robert hemma.

När jag åkte hem igen så kände jag mig sällskapssjuk igen, så det blev ännu en vända på Harrys. Denna kvällen var klart mycket trevligare, med Sampo som husband (med min gamla Kärda-homie Anders på gitarr), och lite fler folk som man faktiskt kände. Och denna gången kom jag ihåg vad min mamma alltid sagt; att inget bra kan ändå hända efter klockan två på natten. Så sant som det är sagt.

Allt känns verkligen helt annorlunda sen chocken släppte. Innan kändes det som om varje liten motgång multiplicerades med 1000, men nu känns det som om jag faktiskt kan ta problemen för vad de är och inte förstora upp det hela tiden. Dessutom så känns det faktiskt roligt att umgås med andra människor igen. Det tog ett tag, längre än vad jag räknat med, men äntligen har det släppt.

Detta är nog den finaste låten någonsin i en Disney-film. Pixars filmer brukar traditionellt inte ha några sånger om man jämför med de klassiska Disney-filmerna, men detta är det enda undantaget, och en så fin låt också.

>

Då var det dags att slänga upp mörkläggningsgardinen igen. Jag ska nämligen jobba natt igen, men bara för tre dagar. Måndag natt, tisdag natt och torsdag natt. Ett litet gästinhopp, yes sir. Jag vill gärna säga att det kommer bli skönt att hoppa in i de vanliga gamla gängorna igen, men jag har faktiskt inte saknat nattjobbet alls. Nu när man är ungkarl och bor helt ensam så blir det sociala umgänget ack så mycket viktigare, och jobbar man natt så hämmas man på den fronten så jäkla mycket, vilket är riktigt trist. Fast det är ju bara för denna veckan, så jag får härda ut. Jag får ju dessutom OB-ersättning för nästan alla arbetade timmar, även om den är löjligt låg för oss stackare inom hotell-restaurang.

Det är en av sakerna jag saknar med när jag jobbade inom handels; den riktigt sköna OB-ersättningen. Tack vare den så kunde man överleva om man bara jobbade en vardag och lördag-söndag varje vecka. Vi får väl se om jag hoppar in i den smeten igen i framtiden.

Hur har det gått att vända på dygnet idag då? Nja, inte så bra som jag hoppats. Jag tänkte först att jag skulle lägga mig runt 9-snåret på kvällen för att gå upp vid 2-tiden på natten, och sen hålla mig vaken så länge jag orkade och sova hela förmiddagen, men det gick inte så bra. Kunde inte somna vid nio, så jag satte igång en av mina favoritfilmer, The Iron Giant, och naturligtvis så somnade jag i soffan. Vaknade tydligen till igen efter nån timma, och gick och lade mig i sängen. Vilket jag inte har något minne av alls. Där sov jag fram till mitt mobillarm började pipa runt 2, men dum som jag var så började jag snooza. I en och en halv timma. Grrr på mig själv. Grrr indeed.

Får se om jag sover på morgonen eller på eftermiddagen imorgon, det beror helt på hur trött jag är. Det är en av de få fördelarna med nattarbete, kan man inte sova på morgonen så får man alltid en andra chans på eftermiddagen. Fast å andra sidan är det alltid lättare att falla i sömn under natten än under morgonen/eftermiddagen.

Klockan är fem i fem, och nu ska jag gå ut och slänga lite skräp. Må väl.

Verkar som om De Goda Männen på Försäkringskassan kom till min undsättning. Kollade mitt banksaldo idag och såg en insättning där titulerad "Dagersättning", följt av en härlig summa pengar. Känns skönt, annars hade denna månaden varit riktigt jobbig. Tack för ert snabba agerande och all hjälp, även om ni gör blanketter anpassade för er själva och ingen annan. Tack, Ni Goda Män på Försäkringskassan.
(Nej, jag jobbar inte där.)

Idag fick jag för första gången på egen hand fått städa hotellrum. Som ni vet så har jag inte sett fram emot just denna uppgiften, men ta mig tusan om det inte var rätt okej ändå. Tydligen talade uppgiften till min metodiska natur, och jag kände mig rätt nöjd efter varje städat rum. Sen kunde jag lyssna på min egna musik istället för skiten de spelar på radio, vilket var ett extra stort plus. Skönt att komma bort från köksstressen lite.

Tjingeling.

Ja, barnsligt som fan, jag vet, men på något sätt ändå fruktansvärt sött.

Idag när jag kom hem från jobbet låg det en present utanför min ytterdörr. Ett tuggummi. Prydligt lagt framför dörren, som en liten gåva. Det var ju rätt hyggligt, men kunde personen som lämnat den inte skaffa ett papper eller något som den kunde fått ligga på?

Tack ändå. :)

En sak som hände i morse. Jag vaknade två timmar innan väckarklockan ringde för att jag var kissnödig. Det finns klart roligare saker att vakna av.

Ni vet ögonblicket precis när man är på väg att vakna, då man fortfarande minns allt man drömde, men inte har kraft att orka göra något åt det, som till exempel skriva ner det på ett papper? Plus att det är bara så skönt att ligga kvar och njuta av värmen och tröttheten någon minut till.

Jag vet att jag lyckades drömma ihop ett väldigt genomtänkt, djupsinnigt och långt blogginlägg, och jag hade det kvar i huvudet när jag vaknade. Men att ligga kvar var bara för skönt att motstå, så naturligtvis låg jag kvar, och somnade. Och när jag vaknade igen så var allt borta. Som om det aldrig funnits. Det kanske det aldrig gjorde. Ni får helt enkelt lita på mig att det var ett genomtänkt, djupsinnigt och långt inlägg.

Saken är bara den att detta är inte första gången detta händer. Det finns hundratals, säkert tusentals melodier, låttexter, berättelser, ideér, dikter och inlägg som kommit till mig i drömmarna, för att senare bara försvunnit ut i tomma intet för att aldrig mer återkomma. Jag har flera gånger tänkt att jag ska ha en diktafon, eller i alla fall penna och papper bredvid sängen så att de inte slinker iväg, men det blir bara så när det gått ett tag, så hamnar pennan och pappret någon annanstans.

Och det är då inspirationen passar på. Den sätter inte klorna i dig, den bara kittlar dig lite för att retas. För sällan får man ett fast grepp om den. Man får bara hoppas att sinnesnärvaron är tillräcklig för att man ska orka resa sig ur sängen, oavsett tidpunkt och plats och börja skriva. Jag ska försöka lite bättre nästa gång. Om inte för er, då för att slippa frustationen man får.