ricard bloggar

Har bytt adress till http://casselhag.wordpress.com/, så uppdatera era bokmärken och länkar!

http://casselhag.wordpress.com/
http://casselhag.wordpress.com/
http://casselhag.wordpress.com/
http://casselhag.wordpress.com/

Om ni läser Krajks blogg så ser ni i hennes senaste inlägg att hon funderat på att byta bloggplattform. Eftersom jag är en härmapa så funderar jag också på det. Nej, jag har faktiskt funderat på det ett tag, och kollat runt på lite olika bloggplatser flera gånger. Jag hade blogspot innan, men sedan uppgraderades plattformen till det sämre, det blev besvärligare att ladda upp bilder, så jag hoppade över till blogg.se.

Vi får se hur det blir. OM jag nu byter plattform så kommer jag att kopiera över alla inlägg härifrån till den nya bloggen. En mödosam process, ja, men jag vill ha en bas att utgå ifrån, inte börja om helt på nytt bara för att blogg.se inte kan skärpa sig.

Nu ska jag kolla på en film med en mycket konstig titel - The Men Who Stare at Goats. Ha're!

Mycket kan hända på ett år.

Idag var det ett år sedan min pappa gick bort. Den dagen var så surrealistisk och psykologiskt påfrestande att gå igenom att den dagen kändes som en film av David Lynch. På repeat. Utan ett synbart slut. Dagarna som följde var rätt intressanta också. Jag kände mig så handlingsförlamad att jag inte kunde göra något annat än att stirra in i tomma intet. För att jag överhuvudtaget skulle kunna göra något annat än att stirra in i tomma intet så var jag tvungen att skriva en lista på saker som föll sig helt naturligt som jag sedan kunde följa. Och då pratar jag om helt normala saker som att borsta tänderna, duscha, äta i alla fall ett mål om dagen (om jag inte glömt att skriva upp att jag måste handla först), andas. Såna saker. Det kändes ganska konstigt.

Fast det jobbigaste var sorgen. Det gick inte en enda dag då jag inte kände av den, jag tror inte ens en timma passerade utan den. Att bära den har vart extremt utmattande, som ni kanske förstår. Jag har växt en hel del och vunnit en hel del livserfarenhet det senaste året, med tanke på andra saker som hänt, som att bo ensam, men sorgen efter min pappas död har hindrat mig att gå vidare och framåt. Det får räcka nu. 365 dagar av sorg får vara nog. Jag har insett att det är dags att sätta min personlighetsutveckling till användning och göra nåt av det. Jag vet inte riktigt hur eller vad, men det känns som om resan till Rom om några veckor känns som en bra startpunkt.

Nu är det bara tre veckor kvar och jag känner mig sjukt peppad. Krajks har gjort upp ett schema som jag tänkte dela med mig här:

TORSDAG KVÄLL: Middag på italiensk restaurang.
FREDAG DAG: Spanska trappan, Fontana di Trevi, Colosseum, frisörbesök (banga inte! :D), Magna Grecia, Pantheon och Piazza Navona.
FREDAG KVÄLL: Middag på vårt kinaställe!
LÖRDAG DAG: Tibern, Ara Pacis, Castel Sant' Angelo, Vatikanen, Peterskyrkan.
LÖRDAG KVÄLL: Middag på institutet.
SÖNDAG DAG: Campo de fiori och italiensk lunch!

Känns riktigt kul att få en så pass guidad tur av Krajks, som med lätthet skulle kunna tjäna en bra hacka på att guida turister genom Rom. Jag har en annan kompis som ska dit med sin pojkvän i maj, vill du guida dom mot betalning, Krajks? :)

Nu ska jag få lite mat i mig och se på porrfilm- eh, jag menar Landet Brunsås. :P

Ibland lagar jag mat. Oftast blir det spaghetti med köttfärssås, mest för att det är smidigt, gott och man blir riktigt mätt på det. Skitbra med tanke på att jag jobbar natt ofta och behöver nåt som jag klarar hela natten på. I torsdags så blev jag sugen på något helt annat. Gratinerad kycklingfilé i plommon/currytäcke med paprika. Serveras med ris, sötsur sås och ananas. Kanongott.



Ananas, ja. Jag älskar ananas. Efter mango så är ananas min favoritfrukt. Ni kan förstå hur illa det skulle vara om jag inte fick min ananas till rätten ovan. Helst ska man köra med färsk ananas, men konserv-varianten från Del Monte funkar helt okej den också. Om inte följande händer...



Okej, grejen lossnade när jag försökte öppna burken. No biggie. Bara att gräva fram the ol' konservöppnare. Hm. Jag äger visst ingen sådan. Fan. Vad gör jag nu?

Jag tänkte naturligtvis att om jag slår tillräckligt hårt med något annat hårt, typ skaftdelen av min kökskniv, så borde burkens lock ge vika, eftersom det ger mer eller mindre samma effekt som nyckeln på bilden, punkttryck. Så jag slår på samma punkt där nyckeln lossnade. Hårt. Locket sitter kvar, med ett märke. Slår en gång till. Och en gång till. Nu tänker jag att nu ska lockhelvetet av och slår extra hårt och SPLAT så ger locket vika. Och hela jag, diskbänken och köket är täckt i klibbig ananasjuice.

Vad gör man inte för lite ananas?

Hmm. "Fråga Ricard" blev inte riktigt den hit jag hoppats på. Även om jag fick in en del frågor så var de flesta från Krajks, och även om jag gillar att svara på Krajks frågor så var det inte riktigt meningen med inlägget. Annars hade det hetat "Krajks frågar Ricard", vilket det inte gjorde. Ingen har hittills ställt några nya frågor nu heller, så jag lägger ner det.

Har nu fått in tillräckligt med frågor för att skriva ett inlägg i detta nya inslag. Är det någon ny fråga ni önskar svar på, så är det bara att skriva i kommentarfältet till detta inlägget så kommer det med i nästa "Fråga Ricard".

Sitter på jobbet och uppdaterar. Dock inte på jobbets datorer. Har införskaffat mig en liten vit bärbar maskin istället som fungerar alldeles ypperligt. En Samsung NC10.

Tänkte introducera ett nytt inslag i bloggen; Fråga Ricard. Det är mycket enkelt. Lämna en fråga om vad som helst i kommentarfältet så ska jag försöka svara på det. Svaret får ni i ett kommande blogginlägg.

Så, fråga på!