ricard bloggar

Nu ska jag bli lite pretto. Satt och tänkte på det jag skrev i rubriken precis, om hur nära besläktat kreativitet och lidande är. Det är ju faktiskt så. Jag kan själv tycka att jag känt mig som allra mest kreativ och fylld av skaparkraft när jag mått som allra sämst. Jag misstänker att det är hjärnans sätt att distrahera sig från allt det jobbiga. Det är nästan så att man nästan funderar på självsabotage just för att få igång kreativiteten. Eller inte. Det kanske är bättre att passa på och njuta nu när man har livet i någorlunda bra ordning i alla fall. Det lär nog gå åt helvete ändå så småningom utan att man hjälper det på traven.

Det kanske är därför folk som sysslar med konstnärliga yrken inom film, musik, litteratur eller andra liknande yrken ofta har en självdestruktiv nerv, och läser ofta inte recensioner eller liknande på sina verk. Jag brukade tro att det berodde på att de var rädda för negativ krititk, men nu tror jag snarare att det är ren självbevarelsedrift. Får de bra recensioner, så mår de bättre, och därmed skadas deras skaparförmåga och kreativitet, dvs deras levebröd. Det kanske är därför exempelvis Sean Ellis senaste film, The Brøken, sög så oerhört mycket i jämförelse med hans första film, Cashback, som för övrigt är en av mina favoritfilmer. Jag tror att han faktiskt läste och tog åt sig all bra kritik han fick, vilket gjorde att han sen inte kunde vara tillräckligt kreativ för att få The Brøken att funka. Sean Ellis, läs inga recensioner på dina filmer. Bara de som handlar om The Brøken, och speciellt denna; den filmen suger hårdare än världens dyraste industridammsugare. Fint foto, men det var knappast din förtjänst, eller hur?

Har inte skrivit så mycket om mitt egna liv på sistone, men det har faktiskt hänt en del. Jag jobbar till exempel bara för hotellet numera, vilket känns riktigt skönt. Min förra arbetsgivare såg oss som bönder i ett schackspel, vilket vi i receptionen fick lida för. Så vi sade upp oss och lät hotellägarna ta över anställningen, och jag tycker det är nog bäst så för alla parter i slutändan. Känns skönt att kunna trivas på jobbet igen.

Barn ploppar ut till höger och vänster. Och en massa har blivit gravida. Jag känner mig inte direkt pressad eller stressad att skaffa barn själv, men alla andra verkar det. Jag kan gott vänta några år till. Dessutom borde jag ju träffa någon först innan jag börjar tänka på sånt. Helst ska man tycka om varandra också.

I skrivande stund har jag semester. Första veckan har redan passerat, den spenderades på hemmaplan så att jag kunde träffa och umgås med vänner jag inte träffat på länge. Nu är jag inne på andra veckan, och ska åka ner till Trelleborg imorgon för att hälsa på min gamla chef och vän. Sen drar jag tillbaka uppåt mot Malmö för att hälsa på brorsan. Nästa helg ska jag förhoppningsvis åka till Halmstad för att festa med lite nya vänner, om inte det blir av så kan jag alltid hänga hemma och festa på Värnamodagarna. Sen efter det så är semestern slut.

Är så nöjd med min telefon. Dock skrämdes den lite. Hade vart och nattbadat med några kompisar, och när jag fått på mig kläderna igen så låg inte telefonen i fickan. Min kompis fick ringa till den, för jag kunde inte se den någonstans. Den låg i det daggvåta gräset med displayen neråt, och när jag plockade upp den så såg jag det: ett regnbågsfärgat mönster i nedre vänstra hörnet i displayen. En vattenskada. Såhär kändes det:



Helt ny mobil. Gissa om jag kände mig frustrerad när jag gick och lade mig. Var bara att gilla läget och acceptera att man klantat sönder mobilen under dess första dagar. Mönstret skulle gäcka mig flera år framöver. Trodde jag. När jag vaknade dagen därpå så var skadan borta. Vattnet hade torkat bort!



Numera använder jag min gamla skitmobil när jag ska nattbada. Den får gärna få en och annan skada. Den gamla nuckan.

Återkommer förmodligen nästa vecka med lite bilder från min lilla tripp. Sakna mig inte allför mycket. :)