ricard bloggar

Synecdoche, New York - Charlie Kaufmans episka film om teaterregissören Caden Cotards kamp om att göra en teateruppsättning om sitt liv i staden Schenectady. Projektet blir allt större för Caden när han känner att inget från hans liv kan eller ska komprimeras ner till traditionellt teaterformat, och får ambitionen att uppsättningen ska vara skalenligt korrekt i scenyta, tidsrymd och ensembelstorlek. Kaufman, som tidigare skrivit manus till bland annat Being John Malkovich och Eternal Sunshine of the Spotless Mind, gör en rörig, men ändock imponerande regidebut med tanke på hur ambitiös och krävande historien måste varit att filma. Den kräver ganska mycket av tittaren också, men det finns mycket att hämta från denna filmen om man låter sig älska den.


Coraline - Henry Selicks stop-motion-filmatisering av Neil Gaimans roman. En väldigt vacker och välgjord historia om att ta ansvar för sina handlingar och växa upp, som är klart mer lämpad för vuxna än barn, trots formatet den presenteras i. I vissa scener sitter man bara och gapar, undrandes hur fan man kan ha genomfört den med de begränsningar som stop-motion-animation faktiskt har. En fantastiskt vacker film som tänjer på teknikens möjligheter.


Inglourious Basterds - Ett maffigt karaktärsgalleri, en riktigt gedigen skådespelarensembel och Quentin Tarantinos fantastiska dialoger gör detta till en härligt våldsam döda-nazist-fantasi. Speciellt bra är Christoph Waltz, som spelar judejägaren Hans Landa, likaså Mélanie Laurents hämndsökande Shosanna Dreyfuss. Det var lite ovant att se Mike Myers i en Quentin Tarantino-film, men hans roll är begränsad till en scen, vilket är bra. Jag är för van att se honom i flamsroller för att jag ska kunna ta honom på allvar. De snabbaste 2 och en halv timma jag upplevt på bio i år.


Drag Me To Hell - Har ni sett och tycker om Evil Dead-filmerna så kommer denna filmen passa er som handen i handsken. Sam Raimi blandar skräck och humor med en van hand tillsammans med hans stilistiska kameraarbete, som nästan känns som en karaktär i sig i filmen. Raimi har förlitat sig en hel del på digitala specialeffekter istället för praktiska effekter på en del ställen i filmen där det inte behövts överhuvudtaget, vilket är lite tråkigt. Hur svårt kan det vara att slänga lite blodfärg och gegg på Alison Lohmans ansikte? Trots detta är det en härligt skruvad åktur som jag med gott samvete kan rekommendera.