ricard bloggar

Såg precis Rian Johnsons senaste film med Adrien Brody, Mark Ruffalo, Rachel Weisz och Rinko Kikuchi. Jag älskade hans förra film "Brick" riktigt jäkla mycket. Så mycket att jag faktiskt kände mig tvungen att skriva till Rian och berätta hur mycket jag tyckte om den. Passade samtidigt på att fråga om han hade något nytt på gång. Jag förväntade mig aldrig något svar, men Rian var schyst nog att skriva tillbaka, nästan direkt, och då berättade han att han höll på med "The Brothers Bloom". Behöver knappast säga att detta var en given titt för min del.

Filmen var hur som helst riktigt bra, så jag rekommenderar den varmt. Den har ett riktigt starkt och intressant karaktärsgalleri som man bara vill se mer av efter att filmen är slut.

Imorgon så kanske jag tar en sväng till Växjö för att käka pizza. Fråga mig inte varför. Det finns flera bra pizzerior här i stan som uppfyller mitt pizzabehov, men jag kände att jag ville ta en sväng dit. Ses där.

Tjo

För ca tre nätter sedan var det den stjärnklaraste natten på hela sommaren, så jag tog en liten tur till Nästabadet. Inga lampor lyser där, så man ser stjärnorna riktigt tydligt. Låg på rygg på bänken och stirrade uppåt. Såg inte mindre än fyra stjärnfall. Någon av dom borde väl kunna se till att min önskning går i uppfyllelse...

Det finns mycket jag inte förstår.
Jag förstår inte varför jag genomlider skitfilm efter skitfilm i hopp om att den kanske blir bättre mot slutet.
Jag förstår inte logiken i att ta hit 6000 thailändare för att plocka bär som inte finns.
Jag förstår inte hur de ska kunna ta sig hem.
Jag förstår inte varför alkoholmissbrukare tror att jag kommer bjuda dom på öl och sprit.
Jag förstår inte varför folk tittar på Idol.
Jag förstår inte varför folk är så förtjusta i realityshower.
Jag förstår inte varför det svenska folket är så förtjusta i polisfilmer och kriminalromaner.
Jag förstår inte varför regeringen tycker det är viktigare att sätta dit piratkopierare än att sätta dit riktiga brottslingar.
Jag förstår inte varför man gett Shia LaBeouf huvudrollen i filmatiseringen av en av mina favoritböcker.
Jag förstår inte varför en skitregissör som D.J. Caruso får regissera sagda filmatisering.
Jag förstår inte varför folk ljuger om sin ålder.
Jag förstår inte varför det rycker i mitt högra öga.
Jag förstår inte varför folk är så jävla dumma i huvudet ibland.

Jag kanske är den som är dum i huvudet som inte förstår ovanstående.

 

Ricard says (15:55):

Tjolahoo

 

Malin says (15:56):

hoo

Ricard says (15:56):

Såg att du köpt ny dator, din jävel. :D

 

Malin says (15:57):

ah :Q_ sitter på balkongen och hare gött med den ju nu faktiskt :D älskar den :P

 

Ricard says (15:57):

Jag älskade min mobiltelefon

Men den svek mig nyligen

 

Malin says (15:59):

:(

lämnade den dig med två barn och massa lån?

 

Ricard says (16:00):

Nej. Den vägrade ta emot min kärlek i form av ett simkort

Så nu har den åkt iväg i minst 10 dagar för att tänka över saker och ting mellan oss

 

Malin says (16:00):

ow

ja

men ge den lite tid så kommer allt bli bra

 

Ricard says (16:01):

Mmm, jag hoppas det

 

Malin says (16:01):

skynda inte för mycket, den kan känna sig lite instängd

 

Ricard says (16:02):

Ska försöka

Synd att man är så beroende av den bara

Den vet det också

 

Malin says (16:03):

var den en sån där ung läcker sak?

 

Ricard says (16:03):

Mmm.

Slank, sexig, med massa spännande egenskaper

 

Malin says (16:03):

får hålla tummarna för dig då :O

 

Ricard says (16:03):

Tack

 

Ricard says (16:04):

Det gör jag med

 

Malin says (16:04):

:)

 

Ricard says (16:04):

Känns lite skabbigt att behöva återgå till min gamla mobil

Jag lämnade ju den av en anledning

 

Malin says (16:07):

ge den inte massa falska förhoppningar bara

 

Ricard says (16:07):

Känns jävligt taskigt att krypa tillbaka. Jag sa det att den är bara en tillfällig lösning, men den sken upp precis som vanligt när jag satte igång den, så jag vet inte...

 

Malin says (16:09):

du får nog ha ett nytt snack med den tror jag, även om jag tycker du är lite taskig att bara ta tillbaka den för en liten stund när du vet att du ska lämna den igen snart för den där nya

 

Ricard says (16:10):

Jo, jag får nog det. Man vill ju inte trycka på fel knappar av misstag, liksom.

 

Malin says (16:13):

precis

Nu ska jag bli lite pretto. Satt och tänkte på det jag skrev i rubriken precis, om hur nära besläktat kreativitet och lidande är. Det är ju faktiskt så. Jag kan själv tycka att jag känt mig som allra mest kreativ och fylld av skaparkraft när jag mått som allra sämst. Jag misstänker att det är hjärnans sätt att distrahera sig från allt det jobbiga. Det är nästan så att man nästan funderar på självsabotage just för att få igång kreativiteten. Eller inte. Det kanske är bättre att passa på och njuta nu när man har livet i någorlunda bra ordning i alla fall. Det lär nog gå åt helvete ändå så småningom utan att man hjälper det på traven.

Det kanske är därför folk som sysslar med konstnärliga yrken inom film, musik, litteratur eller andra liknande yrken ofta har en självdestruktiv nerv, och läser ofta inte recensioner eller liknande på sina verk. Jag brukade tro att det berodde på att de var rädda för negativ krititk, men nu tror jag snarare att det är ren självbevarelsedrift. Får de bra recensioner, så mår de bättre, och därmed skadas deras skaparförmåga och kreativitet, dvs deras levebröd. Det kanske är därför exempelvis Sean Ellis senaste film, The Brøken, sög så oerhört mycket i jämförelse med hans första film, Cashback, som för övrigt är en av mina favoritfilmer. Jag tror att han faktiskt läste och tog åt sig all bra kritik han fick, vilket gjorde att han sen inte kunde vara tillräckligt kreativ för att få The Brøken att funka. Sean Ellis, läs inga recensioner på dina filmer. Bara de som handlar om The Brøken, och speciellt denna; den filmen suger hårdare än världens dyraste industridammsugare. Fint foto, men det var knappast din förtjänst, eller hur?

Har inte skrivit så mycket om mitt egna liv på sistone, men det har faktiskt hänt en del. Jag jobbar till exempel bara för hotellet numera, vilket känns riktigt skönt. Min förra arbetsgivare såg oss som bönder i ett schackspel, vilket vi i receptionen fick lida för. Så vi sade upp oss och lät hotellägarna ta över anställningen, och jag tycker det är nog bäst så för alla parter i slutändan. Känns skönt att kunna trivas på jobbet igen.

Barn ploppar ut till höger och vänster. Och en massa har blivit gravida. Jag känner mig inte direkt pressad eller stressad att skaffa barn själv, men alla andra verkar det. Jag kan gott vänta några år till. Dessutom borde jag ju träffa någon först innan jag börjar tänka på sånt. Helst ska man tycka om varandra också.

I skrivande stund har jag semester. Första veckan har redan passerat, den spenderades på hemmaplan så att jag kunde träffa och umgås med vänner jag inte träffat på länge. Nu är jag inne på andra veckan, och ska åka ner till Trelleborg imorgon för att hälsa på min gamla chef och vän. Sen drar jag tillbaka uppåt mot Malmö för att hälsa på brorsan. Nästa helg ska jag förhoppningsvis åka till Halmstad för att festa med lite nya vänner, om inte det blir av så kan jag alltid hänga hemma och festa på Värnamodagarna. Sen efter det så är semestern slut.

Är så nöjd med min telefon. Dock skrämdes den lite. Hade vart och nattbadat med några kompisar, och när jag fått på mig kläderna igen så låg inte telefonen i fickan. Min kompis fick ringa till den, för jag kunde inte se den någonstans. Den låg i det daggvåta gräset med displayen neråt, och när jag plockade upp den så såg jag det: ett regnbågsfärgat mönster i nedre vänstra hörnet i displayen. En vattenskada. Såhär kändes det:



Helt ny mobil. Gissa om jag kände mig frustrerad när jag gick och lade mig. Var bara att gilla läget och acceptera att man klantat sönder mobilen under dess första dagar. Mönstret skulle gäcka mig flera år framöver. Trodde jag. När jag vaknade dagen därpå så var skadan borta. Vattnet hade torkat bort!



Numera använder jag min gamla skitmobil när jag ska nattbada. Den får gärna få en och annan skada. Den gamla nuckan.

Återkommer förmodligen nästa vecka med lite bilder från min lilla tripp. Sakna mig inte allför mycket. :)

Hittade detta underbara klipp där Bobby McFerrin visar hur musik är ett av de få universella språken. Riktigt häftigt.

World Science Festival 2009: Bobby McFerrin Demonstrates the Power of the Pentatonic Scale from World Science Festival on Vimeo.