ricard bloggar

Say we got to hold on to what we've got
it doesn't really make it
If we make it or not
We've got each other and thats a lot
For löö-öv - we'll give it a shot

Whooah - we're halfway there
WHAAAAAAAOO - livin in a prayer
Take my hand and well make it, I swear
WHAAAAAAAOO - livin on a prayer


Den finaste duschsången som jag någonsin hört.

Jag hänger på många ställen på nätet. Jag kommer dock inte säga i vilket community denna konversation utspelar sig, för jag vill inte hänga ut någon. Inte ens högerextremistiska deghjärnor. Notera hur han ändrar sitt sätt att skriva i näst sista inlägget.


siegheil K28, 11/9-09 kl 02:08 
jävla röding.

eLGee K25, 11/9-09 kl 02:09
Det var inte så snällt sagt.
 
siegheil K28, 11/9-09 kl 02:11
bra mycket snällare än nackskottet du förtjänar.
 
eLGee K25, 11/9-09 kl 02:14
Tss. Stora ord från ett litet intellekt. Så gulligt.
 
siegheil K28, 11/9-09 kl 02:20
mitt bristfällig intellekta bygger du på ditt oliktänkande gente mig? 

eLGee K25, 11/9-09 kl 02:32
Nej. Inte oliktänkandet i sig, det är en motsägelse. Det är bara en av oss som tänker, och det är inte du. Säg hej till min block-lista.

 

Synecdoche, New York - Charlie Kaufmans episka film om teaterregissören Caden Cotards kamp om att göra en teateruppsättning om sitt liv i staden Schenectady. Projektet blir allt större för Caden när han känner att inget från hans liv kan eller ska komprimeras ner till traditionellt teaterformat, och får ambitionen att uppsättningen ska vara skalenligt korrekt i scenyta, tidsrymd och ensembelstorlek. Kaufman, som tidigare skrivit manus till bland annat Being John Malkovich och Eternal Sunshine of the Spotless Mind, gör en rörig, men ändock imponerande regidebut med tanke på hur ambitiös och krävande historien måste varit att filma. Den kräver ganska mycket av tittaren också, men det finns mycket att hämta från denna filmen om man låter sig älska den.


Coraline - Henry Selicks stop-motion-filmatisering av Neil Gaimans roman. En väldigt vacker och välgjord historia om att ta ansvar för sina handlingar och växa upp, som är klart mer lämpad för vuxna än barn, trots formatet den presenteras i. I vissa scener sitter man bara och gapar, undrandes hur fan man kan ha genomfört den med de begränsningar som stop-motion-animation faktiskt har. En fantastiskt vacker film som tänjer på teknikens möjligheter.


Inglourious Basterds - Ett maffigt karaktärsgalleri, en riktigt gedigen skådespelarensembel och Quentin Tarantinos fantastiska dialoger gör detta till en härligt våldsam döda-nazist-fantasi. Speciellt bra är Christoph Waltz, som spelar judejägaren Hans Landa, likaså Mélanie Laurents hämndsökande Shosanna Dreyfuss. Det var lite ovant att se Mike Myers i en Quentin Tarantino-film, men hans roll är begränsad till en scen, vilket är bra. Jag är för van att se honom i flamsroller för att jag ska kunna ta honom på allvar. De snabbaste 2 och en halv timma jag upplevt på bio i år.


Drag Me To Hell - Har ni sett och tycker om Evil Dead-filmerna så kommer denna filmen passa er som handen i handsken. Sam Raimi blandar skräck och humor med en van hand tillsammans med hans stilistiska kameraarbete, som nästan känns som en karaktär i sig i filmen. Raimi har förlitat sig en hel del på digitala specialeffekter istället för praktiska effekter på en del ställen i filmen där det inte behövts överhuvudtaget, vilket är lite tråkigt. Hur svårt kan det vara att slänga lite blodfärg och gegg på Alison Lohmans ansikte? Trots detta är det en härligt skruvad åktur som jag med gott samvete kan rekommendera.

Jahapp, då har man ännu en fajt med gamla arbetet kvar. Denna gången är det mina semesterdagar som står på spel. Jag som tog ut 19 betalda semesterdagar i augusti ligger ganska risigt till. Förhandlingarna med facket ska ske den 23:e september, och jag har bara jobbat 5-6 dagar i augusti, så det kommer bli riktigt knapert tills förhandlingarna genomförts. (Jag får lön den 15:e varje månad.) Jag kommer naturligtvis få mina pengar så småningom, frågan är bara när. Känns så jävla idiotiskt att man ska behöva tjata till sig varenda litet skitöre man jobbat ihop. Vad vill dom egentligen, att jag ska sjunga och dansa för att jag ska få mina pengar?

Känner för att slå någon hårt med något hårdare.

Fan, jag missade klockslaget.

Folk säger att jag har en osund inställning till knappar. Jag förstår inte detta. Jag gillar knappar. Jag tycker om att trycka på knappar. Framför allt gillar jag när saker händer när jag tryckt på sagda knappar. Speciellt om det blinkar och låter.



Den sista knappen var roligast.

Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar film. Ända sedan jag var liten så har jag alltid fascinerats av allt som hör film till; regin, manus, skådespeleriet, specialeffekterna, musiken... allt. Detta intresse har varit en orörlig konstant genom hela mitt liv. Filmsmaken har dock inte vart lika konstant, av uppenbara skäl. Vad som är tilltalande för en femåring kan, men är ofta inte lika tilltalande för en 25-åring. Det finns såklart undantag, men de är lätträknade.

När man har sett så pass mycket film som jag har så blir man mer och mer avtrubbad till vad som upplevs som "bra film". Jag har inte reflekterat över detta innan nu i söndags. Jag blev frågad vad jag tyckte om "The Haunting in Connecticut". Detta efter att personen i fråga frågat mig om en massa andra skräckfilmer, och av de jag hade sett hade jag avfärdat som dåliga eller kassa. Personen som frågade mig tyckte att filmerna var skitbra, men när vi kom till "The Haunting in Connecticut" så blev hon riktigt irriterad av att jag inte uppskattade den. "Gillar du någon film överhuvudtaget?"

Jo, det finns filmer jag älskar. Ska vi dra en filmrelaterad liknelse så kan vi ta karaktären Anton Ego i "Ratatouille". En matkritiker så pass avtrubbad av mat att han inte kan uppskatta det som andra skulle uppleva som en välsmakande måltid.


I don't like food, I *love* it. And if I don't love it, I don't swallow.

Jag ser mig inte som en filmsnobb, bara en väldigt svårimponerad filmälskare. Och jag har svårt att bli imponerad av filmer som följer dussinmallen till punkt och pricka, vilket många filmer i skräckfilmsgenren idag lider av. Och som försöker reparera ett uppenbart fel i berättartekniken genom att lägga till en berättarröst. Jag imponeras dock av skräckfilmer som försöker tillföra något nytt, visar prov på ärlighet, eller har en egen stil. Då kan man förlåta om historien i sig är svag.
"Eden Lake" till exempel. Eller "Drag Me To Hell". Eller (iallafall till viss del) "Laid to Rest".

Jag säger inte att dessa filmer är jättebra, men de hade alla något unikt som fick mig att hålla fingret borta från stop-knappen. I "Eden Lake" var det antagonisterna, som man bara vill slå ihjäl själv. I "Drag Me To Hell" var det Sam Raimis humor och unika kamerateknik (fast, ärligt talat, hur många av hans filmer har inte haft exakt samma "heinous horror hag" som i bilden ovan? Jag får göra en bildserie eller nåt). I "Laid to Rest" var det birollerna, speciellt Kevin Gages haltande karaktär Tucker, samt det EXTREMT blodiga mordscenerna.

"Laid to Rest" är inte någon speciellt bra film egentligen, med väldigt tvivelaktigt agerande från karaktärerna och en svag anledning till varför polisen inte kan komma och hjälpa dom. Fast till skillnad till vad filmer som exempelvis nyinspelningen av "The Fog", "The Uninvited" och "The Haunting in Connecticut" gör så försöker inte "Laid to Rest" mörka problemen. Det är en väldigt enkel och slafsig gore-fest. Inte mer. Ett ärligt försök som den lyckas med.

Hej Ricard...

Hejsan, C901. Så det passar att komma tillbaka nu?



Jo... jag vet att det var taskigt att pysa iväg i tre veckor efter att vi bara vart med varandra i två veckor, men allt gick så fort.

Jo, du stängde ju in dig totalt. Det gick inte prata med dig. Det gick inte prata med någon via dig heller.




Nej, jag vet. Det var helt mitt fel. Jag vet ju att du behöver en telefon som du kan lita på, utan att det blir en massa strul.

Men allt känns bättre nu? Du kommer acceptera mitt sim-kort? Och mina kontakter? Du tror att det kommer funka bra i fortsättningen?



Ja, det ska inte vara några problem. Jag har åtgärdat alla mina fel, så nu kommer vi funka ihop.

Nja... jag vet inte. Det var jättebesvärligt när du, av alla, bara stack sådär, efter så kort tid dessutom. Och jag som skulle precis iväg på semester när det hände.



Jag vet. Jag lovar att aldrig göra så igen. Snälla?

Hmm...



Pretty please?

Hmm... lovar du?



Ja, självklart. Det är du och jag nu.

Okej... jag vet bara inte hur jag ska ta itu med W850i. Du var ju borta så länge, och jag var ju tvungen att ha en telefon. Jag förklarade att det bara var tillfälligt, men du förstår säkert hur W850i bygger upp sina förväntningar när det gått så länge.



Äsch, in med den i garderoben bara. Jag har inga sympatier för den där tegelstenen.

Vad elak du är.



Ja?

I love it!



Jaaa! Du och jag, Ricard.

Ja, C901. Du och jag.

Mina tankar går idag till min bästa vän Kristina, som har det värsta oflytet en människa kan få just nu. Om det är någon som behöver en lägenhet i centrala Stockholm, skriv för satan. Krajks behöver hjälp!

"Jag trodde jag hade problem i morse, men vad visste jag om livet?"

Idag såg jag en DHL-bil med KGB som reg-skylt. Eller var det en KGB-bil med DHL som reg-skylt? Mitt korttidsminne är kort.