ricard bloggar

Det har nu gått 10 dagar sen det hände. Att det ska behöva göras så fruktansvärt mycket  när någon har gått bort är skrämmande. Tack och lov så har mina syskon tagit hand om det mesta så att jag slipper. Nog för att jag är vuxen, men all denna byråkrati och alla regler som gäller kommer jag nog aldrig få något grepp om. Någon dag, kanske, men inte nu.

Är fortfarande hemlös. Hoppades på att jag skulle få flytta in innan utsatt datum, men det verkar tamejfan helt omöjligt. Jag menar, jag kan förstå om det var någon som bor där just nu, men lägenheten har stått tom hur länge som helst. Men som med all annan byråkrati så går allt såååå låååånnnngggggsaaaaaaammmmmtt. Just nu är jag hemma hos min bror. Igen. Ska nog stanna veckan ut, sen åker jag hem till min mor. Där behöver jag i alla fall inte vakna klockan 4 på morgonen av att någon slänger igen skåp och liknande. Jag är ändå tacksam för att jag fått vara här, men just det lilla irritationsmomentet slipper jag gärna. Nåja, från och med senast den 12:e februari står jag på egna fötter, på mitt egna golv, i min egna lägenhet. Med slide-luckor på skåpen. ;)

Var på vårdcentralen igår för att prata med en läkare om sjukskrivning. Behövde inte säga så mycket egentligen, läkaren såg på mig och förstod ändå. Men jag ville gärna prata. Fick i vilket fall som helst ett gediget sjukintyg som sa det mesta. Får hoppas att De Goda Männen på Försäkringskassan tycker det också, men även om de väljer att inte hjälpa mig så har mina chefer på jobbet fått ihop ett någorlunda bra ekonomiskt skydd för mig, utan att bryta några regler. Det är jag väldigt tacksam för. Att jag kommer klara mig ekonomiskt. Fick till och med en remiss till att prata med deras kurator om det skulle behövas. Funderar faktiskt på det. Det kanske är nyttigt att få lite objektiv respons på vad jag tycker och tänker.

Finns mycket mer att säga egentligen som jag vill skriva ner, men som är bäst osagt just nu. De som berörs vet dock redan vad jag känner. :)

Jag vill förresten ge ett kollektivt tack till alla som lämnat kommentarer och inlägg, både här, via SMS och på Facebook. Ni finns i mig och min familjs tankar, och vi tackar er alla.

Sköt om er.